toodiloo

Idag kom Jennifer hem och sa att hon träffat Sandra på skolan. Jaha, sa jag, va hon trevlig? Nä, svarade Jennifer...Jennifer hade frågat om Sandra saknade pappa och längtade hit. Nä, hade Sandra svarat, jag ska aldrig vara hos pappa något mer utan bara hos mamma för Kerstin bankar in en massa skit i pappas huvud och han gör allt som hon säger...

Va????

Här sitter jag och är nöjd för att det äntligen blivit lite ordning här hemma, barnen har sina uppgifter och de svär inte och bråkar som de gjorde förut. Det sista de sa innan de for till ragatan var att det hade varit den bästa helgen någonsin. Jag har ju varit så nöjd. O så får man höra det där...nog för att jag satt stopp och satt upp regler men jag vill kunna leva under normala förhållanden och vill absolut inte att mina barn ska börja svära och skrika. Klart jag måste få sätta upp regler. Och det verkar ju ha funkat eftersom barnen verkar gladare och inte bråkar och skriker som de gjorde när jag träffade Tomas. Nog för att deras mamma sabbat och stulit energi från mej det senaste året men att hon nu ska börja säga sådana saker till barnen, nu får det fan vara nog!

Är hon inte nöjd att de har det bra? Ser hon inte det? Hon måste ju se skillnad, vi ser ju stor skillnad. Är det inte det viktigaste man önskar sina barn? Att de har det bra? Jag vet att de gillar mej, det märks tydligt men klart att mamma alltid är mamma...skulle jag prata en massa skit om tex Jennifers pappa till Jennifer så skulle hon aldrig åka dit, det vet jag! Jag fattar inte att man kan göra sina barn något sånt! Hur man tänker?

Nu har jag fått nog iallafall! Jag tar inte mer skit! Varför i hela friden ska jag engagera mej och utsätta mej för något sånt här? Varför ska jag lägga en massa tid att försöka få något att fungera när det tar en dag för ragatan att rasera hela mitt liv?

O vad känner min dotter när Sandra säger att jag bankar en massa skit i Tomas huvud och att hon inte vill vara hos sin pappa på grund av mej? Hur fan känner hon sej då? Ska Jennifer måsta stå ut med sånt? Ska jag tolerera det? Hur långt ska jag låta det gå? Det har verkligen gått för långt när mina barn börjar må dåligt och blir indragna i något som de vuxna borde ta sins emellan, något de inte har en aning om vad det är egentligen.

Jag hoppas verkligen, av hela min själ att Tomas tar ett rejält snack med människan! Att hon får höra vad fan hon håller på med, att han säger stopp! Fast å andra sidan är det väl jag som bankat i honom det oxå då...nä, nu är det nog från min sida! Tyvärr...

Bye Bye...

Förra veckan gick superduper fort, kanske för att jag började praktik och kanske för att alla barn var borta typ halva veckan.

I fredags var det ju som alla kanske vet Halloween =) Det började redan på morgonen för barnen. De skulle ha lite party på fritids så jag skulle klä dom i Halloweenkläder...detta blev resultatet

   

Tyckte dom blev himla fina alla tre.

De hade tjatat om en Halloweenfest hemma på kvällen oxå, jag har aldrig gillat Halloween men jag tänkte att de skulle få sin fest ändå.

Till middag blev det röd spagetti med spindlar i och köttbullar...lite grön dricka med ännu fler spindlar. Vi hade gjort det jättefint med råttor som kröp på bordet och stora spindlar på stolarna och så...och för första gången har jag skurit ut monser i pumpor oxå! Skitsnygga blev de, en stor som vi hade ute på stenen och två mindre som stod på bordet.

       

Sen kom Susanne och Helene och spökade för oss...slog på dörrar och fönster...hehe...det var det bästa tyckte jag men inte barnen...men vi spelade spel så det glömde väl bort det lite grann...målade även dom till pumpor på kvällen...

   

Jag hoppas barnen tyckte det var lika kul som jag tyckte =)

Nu ska jag laga mat...kram kram alla vänner!